Hells Jingle Bells

Är det så konstigt att Jan Banan tror att alla hårdrockare är idioter när de enda hårdrockare som någonsin syns i media är Joacim Cans och dessa två varelser av svårdefinierbar djurart?

Var inte missfallet "Rundgång" tillräckligt? Måste ni bjuda in heavy metals egna Albert och Herbert för att hålla i the hardest julshow ever? Denna föreställning bestod av exakt två komponenter: samtliga hårdrocksklicheer du kan tänka dig snyggt uppradade på pärlband, samt Tödde & Mödde som emellanåt dök upp och berättade hur trist det är med alla fördomar mot hårdrockare.

Vi tar några bonusvideor på det:





Misantropen i mig gör vågen.

Kom tillbaka, Peter Settman! Kom tillbaka till ljuset!

"Så ska det låta"? "Dansbandskampen"?

Varför?! Du var ju faktiskt rolig en gång i tiden! Lägg ner skiten och ring Fredde Granberg. Du vet mycket väl att ni var roligare tillsammans än var för sig.

Brittany Murphy 1977-2009

Det har inte släppts en enda bra skiva/film/bok i år.

Så där ja, nu slapp ni läsa ännu en listjävel.

Varsågoda.

Edward Blom, O Helga Edward Blom!

Som vanligt är jag för sent ute.

I detta fall har nästan ett helt år passerat utan att jag hört talas om Edward Blom. Av en ren slump såg jag denna osannolike mans program "Edward Bloms gästabud" på TV8.

Och där stod han, denna uppenbarelse till man, detta fyrtorn på det gråa vinterhavet, denna fryntliga blandning av Werner Vögeli, Fredrik Lindström och Herman Lindqvist. Så härligt tjock om magen och så stolt rakryggad att han skulle kunna vara med i "Fem myror är fler än fyra elefanter" och illustrera bokstaven D.

Han ordnade Oktoberfest med Jan-Öjvind Swahn (kulthjälte #1), tillagade en hel jävla gås och orerade om hur fantastiskt det är med en äkta, gammeldags brunsås gjord på gourmetsmör. Allt medan han med inspirerande humör och fantastiskt skägg hinkade i sig öl, drog anekdoter om hur det gick till på den gamla goda tiden, och i största allmänhet betedde sig som valfri birollsinnehavare i en Thor Modeen-film.

Gör inte samma misstag som jag, utan upptäck denna livsnjutarnas livsnjutare. Både "Edward Bloms gästabud" och den tidigare programserien "Mellan skål och vägg med Edward Blom", som är om möjligt ännu bättre, finns att beskåda på TV8 Play.

Tack, Edward Blom. Jag älskar dig.

Spitzbua Markus ist krieg

Jesper Blomqvists efterblivna lillebror? Check.
Med kaninöron och sorkgaddar? Check.
Stilmässigt korrekt val av mössa?. Check.
Joddling med hönsimitation till eurodiscobeats? Check.
En hel orkester som låtsas spela live? Check.
Episka "Sagan om ringen"-bilder med kran och steadicam? Check.
Hundratals tyskar i lederhosen som aldrig sett något så fantastiskt? Check.
Mycket obehaglig masspsykosstämning a la Königsplatz 1922? Check.

Frågor på det?




Uppdatering 24/11:

STOPPA PRESSARNA! Jag tyckte Markus såg bekant ut, men Jesper Blomqvist? Herregud vilken miss! Vem som helst kan ju se att det är Preparation H Raymond!

Svartmetallens egna Yngwie Malmsteen

Herrejävlar...

Oh shit, they're working as a team!

Tunga och snörp på en och samma gång!

Gud hjälpe oss.

Nintendopeth

Det finns dagar då jag är extra glad att internet finns.

Ja, vilka VAR egentligen mongoungarna bakom grinden?

Detta är tre år gammalt och förmultnat för länge sedan, men jag snubblade över en sanslöst rolig tråd på Flashback Forum, alla ljuskygga individers vattenhål.

Någon vid namn Erik efterlyste hösten 2006 information om de två missanpassade medborgarna som med tveksam taktkänsla skrålade med i Sven-Ingvars "Sommar och sol" i Bengt Alsterlinds skötebarn "Hajk" någon gång i början av 90-talet.

Ett helt gäng ungar hade släpats till SVTs studio i Karlstad, men just dessa två utmärkte sig extra mycket, vilket lett många (inklusive mig själv för att vara helt ärlig) att fråga sig: Vilka var egentligen mongoungarna bakom grinden?



Erik ställde denna fråga på forumet och tonvis med människor som också blivit traumatiserade av programmet i sin ungdom drog igång stenhårt detektivarbete för att lista vilka i helvete dessa två fragglar var, hur de hamnade i "Hajk"-studion och vad de gör i dag. Och inte nog med det - de lyckades!

Efter månader av rigoröst sökande via internets alla möjliga och omöjliga annaler lyckades man till slut lösa detta mysterium som gäckat Sverige i femton år. Tja, delvis i allafall. Falska spår, felaktiga namnuppgifter, familjefejder, telefonsamtal på fyllan, mina damer och herrar, denna fantastiska tråd har allt. Stor humor och fullkomligt genialiskt. Något av det mest underhållande jag någonsin läst på nätet.

Utöver de två stjärnorna får vi dessutom veta att killen med vita gubbshorts och basketboll heter Dennis och är tydligen ett riktigt praktarsel nuförtiden, och att den rödhåriga ungen som sitter på golvet är Sven-Erik Magnussons son. Detta var tydligen inte populärt bland de andra barnen, eftersom tjejen med lugg och blåjeans sular en boll i huvudet på honom vid 1:43.

Och vem var det egentligen som stod utanför bild och handlöst kastade plastanden på barnen bara några sekunder senare? Vi ser också att Magnussons alkoholproblem existerat länge - inte en chans i helvete att han var nykter när detta spelades in.

Du hittat hela spektaklet här. Mycket rekommenderad läsning.

Kukmästaren skördar vad han sått

(för bakgrund, kolla här, här och här.)

Så anlände då slutligen mina två djupt efterlängtade kukigenkänningspriser. Man hade ju hoppats lite på en flådig "Gissa Snoppen"-keps som man kunnat bära spankulerandes gata upp och gata ner i socknen och dra åt sig lokalbefolkningens trånande, avundsjuka blickar.

Istället fick jag en tröja som det står "Strykjärn" på. Den har nu haft på mig tre dagar i sträck. Passande nog är den gjord av ett material som inte blir skrynkligt. Genidrag eller ödets ironi? You be the judge.

Strykjärn är tydligen en jättejättehatisk hårdrocksorkester från Säffle. Jag vågar inte lyssna på låtarna på deras MySpace-sida, de känns så farliga. Som tur är har de inga tatueringar, sånt tycker jag är otäckt. Så istället fick de be en ruskig rockkompis mannekänga tröjan på promobilderna.

Fast jag tittade iallafall på de fina fotografierna från en konsert som grabbarna tydligen gjorde i vassen, eller möjligtvis i ett slysnår.



Lite märkligt men alla sätt är bra utom de dåliga, och man måste ju börja nånstans. Inte många lirar på Budokan på första turnén, först måste man jobba sig uppåt ute i spenaten.

Men men, kul att kidsen håller på. Rock on, ungdomar.

Det kom en skiva också:

Nu vet du vad du får av tomten, morsan.

Jahaja, här går man och väntar på kukpris

Som stolt vinnare av Gissa Snoppen inte bara en utan två gånger vill man ju gärna veta vilket trevligt pris som kommer landa i brevlådan.

Men kanske framförallt när.

Det läskigaste jag någonsin sett

Den blicken... Han tittar rakt in i din själ och slukar den långsamt.

Känner du?

Heja Moderaterna!

Evolutionens spjutspets heter Anton Abele. En inavlad pelikan och retoriker av rang som från pappas "Imagine"-vita lägenhet på Östermalm spelar in små kampanjvideor för att han och hans runkrosiga kinder en dag ska få en plats i riksdagen. Är det inte fint så säg. Alla har vi våra drömmar.

Ungdomens fria tänkade och brist på begränsningar är rörande - själv ville jag bli Batman när jag var liten. Sen växte jag upp och flyttade till Den Riktiga Världen. Så njut medan du kan, Anton. Njut medan drömmen fortfarande lever. När du gått ut gymnasiet och fått hår under armarna är det roliga slut.

Riksgäldens geniala reklamfilmer

Ni har väl inte missat dem? Riksgäldens "dåliga förlorare"-filmer? Fullkomligt jävla genialiska.

Om det inte vore för att de medverkande kändisarna (Annika Jankell, Bosse Larsson med flera) ser mycket äldre ut än de gjorde i början av 90-talet hade jag varit övertygad om att dessa klipp var från riktiga TV-program från arkiven. Kolla bara in de fruktansvärda kläderna och frisyrerna. Storåkers McCann har gjort ett lysande jobb, ingen snack om saken.

Att någon på produktionsbolaget dessutom lagt ut "oredigerat råmaterial" (under namnet "MartinSid24") på YouTube för att förhöja verklighetskänslan gör att de förtjänade ett Guldägg, inte ett löjligt diplom. De har till och med lagt till VHS-brus! Så jävla bra!

Det enda jag saknar är ett "Kär och galen"-klipp med Lotta Engberg, "Glöm inte tandborsten" med Jocke Geigert eller kanske nåt med TV3-kungen Lasse Kinch.

Se och njut:









Och bäst av alla:


Arne Hegerfors rules supreme.

Du vet att du är gammal när du inte förstår snörpen

Kan någon där ute, vem som helst, förklara syftet med "snörpen", MySpace/Facebook-generationens groteska uppdatering av den gamla hederliga pussmunnen?

Är snörpen (på Mogi-språk: "Schnerty schnerpy") menad att vara porrig? Busig? Ironisk? Kaxig eller underkastande? Ja, jag är närmare 40 än 30 och är tydligen på god väg att bli en hopplöst förlegad gringubbe. Jag fattar ingenting. Okej att man vill ta självporträtt i spegeln, men måste man se ut som en gös för det?

Getting-ready-for-prom-snörp. Där ska det snörpas som aldrig förr, tänker hon.


Jag-snörpar-medan-jag-fixar-håret-snörp.


Fred-på-jorden-snörp.


Kollar-in-sig-själv-på-displayen-istället-för-i-spegeln-snörp.


Sexi-mami-snörp.


Kollar-att-ironiska-tröjmotivet-syns-ordentligt-snörp.


Skolans-madrass-snörp.


Tittar-medvetet-åt-fel-håll-eftersom-det-ju-blir-läckrare-så-snörp.


På-väg-till-cheerleadercamp-snörp. Där ska det verkligen snörpas.


Konkurrent-till-titeln-skolans-madrass-snörp.


Emo-snörp.


Tveksam snörp, alternativt hoppsansa-snörp.


Snörp taken too far.


Dubbel snörp taken too far.


Enkel snörp taken too far och vem-fes-snörp.


"Sträcka ut tungan"-varianten är också populär. Att se ut som man väntar på en cumshot eller två är jättehett.


Vi har även "Night Of The Living Dead-blänga upp i taket utan anledning"-stilen.


De sanna innovatörerna slår samman zombie-blicken med schnerty schnerpy. Resultatet? Man är lite bättre än alla andra.

En modern humorklassiker

Härom dagen dyrkade vi "Räkfrossa", nu är "Grotesco"s tur.

Dyrka Räkfrossa

Med tanke på all framgång som Johan Glans och David Batra haft med "Kvarteret Skatan" och diverse andra projekt är det en skandal att deras serie "Räkfrossa" från 2000 inte finns tillgänglig på dvd, eller ens omnämns i goda ordalag. Eller omnämns överhuvudtaget, det är nästan som om serien aldrig hänt.

Vi snackar trots allt om en av de bästa svenska komediserierna som gjort det senaste decenniet. Det säger förvisso inte särskilt mycket - konkurrensen från "Hey Baberiba" och "Grillad" är inte direkt mördande, men ändå.

Den klarast lysande stjärnan var Anders Post som med sin Ernst Kirchsteiger/Herman Lindqvist-aktiga figur gärna gick över gränsen utan att själv inse det.

Som så många gånger förr är YouTube vår fyr i detta nattsvarta mediehav:

Veckans Låt-oss-göka-med-tsarinnor-och-paja-ett-helt-furstendöme

Du kommer aldrig äta mjukost igen.

Attention metaltrummisar

Känn er ägda av gubbstrutt modell asbrutal.

Märkligt erotisk

Av någon anledning finner jag denna bild av Nanna Johansson oerhört eggande.

Det var bara det.

Varför Australien måste raderas från jordens yta

Nä dra mig backlänges på en trehjuling i månskenet så äckligt.

Efter allt snack om weapons of mass destrucion så har vi äntligen någonstans att skicka dem. Nuka skiten.

Genesis - Facebook Version

Aaaaaaaaaaaahahahahahaha!

Dra åt helvete Alexander Rybak, din vandrande ögonbrynsfabrik

Denna blogg har ungefär tio unika besökare om dagen, sisådär mellan tummen och pekfingret. Populäritet är en dygd.

En eller två av dessa har vanligtvis irrat sig hit från Rogerts Blogg, Turist i Tillvaron, Reflektor, Ny Moral etc (tack för länkarna, pojkar!), men de andra då?

Jo, övriga åtta eller nio besökare googlar sin stora idol Alexander Rybak, "mannen" som genmanipulerats i ett laboratorium i Svalbard där man äntligen lyckades kombinera Barbaskön med en pingvin, och hittar mitt tre månader gamla inlägg om schlagerfestivalen.

Vet inte säkert varför, men detta irriterar mig något oerhört.

Gott & Blandat

Inte mycket skrivet på senaste tiden, jag har helt enkelt inte haft något på hjärtat.

Sedan snubblade jag över detta inlägg, som sedan i rask takt följdes av detta och detta, och jag kunde givetvis inte låta bli att göra samma sak själv.

Detta att låta apparaten välja låtlista åt en är alltid en fascinerande syssla som får en att lyssna på låtar man kanske inte skulle valt själv, och/eller spelar låtarkombination som funkar ypperligt som man inte skulle kommit på själv.

Lika ofta blir det så klart total pannkaka, speciellt i mitt fall där minst en tredjedel av mp3-spelaren består av ljudböcker, vilket är den främsta anledningen till att jag inte sätter min spelare på shuffle särskilt ofta. Jag är alldeles för bekväm av mig och det blir ett jävla fipplande hela tiden när kapitel 8 av Moby Dick eller kanske nåt av Cormac McCarthy dyker emellan två bra låtar och förstör stämningen.

Barnsligt roligt detta, även om låtvalet knappast speglar mitt musiklyssnande till 100%, men det är en del av tjusningen. Av 5661 låtar (ynkligt, jag vet) ville min trofasta 30GB Creative Zen (bäst på marknaden) idag att jag skulle lyssna på följande:

1. Glasvegas - Go square go
2. Faith No More - Smaller and smaller
3. The Archies - Sugar sugar
4. International Harvester - There is no other place
5. Radiohead - Electioneering
6. Soundgarden - Bleed together
7. Mastodon - Where strides the Behemoth
8. Ryan Adams - Desire
9. The Hellacopters - A cross for Cain
10. Erik Enocksson - The joy of D.H. Lawrence
11. Jesse Harris & The Ferdinandos feat. Norah Jones - What makes you
12. Angry Samoans - You stupid asshole
13. Clutch - Gravel road
14. Depeche Mode - One caress
15. Ciaran Lenehan - Your song
16. Soundgarden - 4th of July
17. Pink Floyd - Vegetable man
18. Desert Sessions - Polly wants a crack rock
19. Melanie - Brand new key
20. The Soundtrack of our Lives - Four Ages pt. 2

Men till skillnad från mina bloggkolleger som länkades ovan tänker jag dela med mig av skiten. Ladda ner här. 72 minuter pur kvalité.

Fuck 2009

Jag vill hänga på Rio De La Plata och kolla in bältdjur med Charles Darwin, jag vill sitta i den djupaste afrikanska djungeln med Dr. Livingstone och bota malaria med gin & tonic.

Jag vill sitta under fullmånen i Monument Valley och dricka urvattnad whiskey som jag fick för ockerpris på senaste saloonen, äta bönor och skallerorm över öppen eld och oroa mig för indianer och prärievargar.

Jag vill glida in i liten japansk by Toshiro Mifune-style, bli bjuden på överkokt ris med buljong och sitta på golvet och snacka sake med en samuraj.

Jag vill bära hög hatt och krulliga polisonger och snubbla ner för Londons dimmiga kullerstensgator, pissa på en gaslykta, höra nippriga Cockney-nissar tissla och tassla om Jack The Ripper och tillbringa en vecka i en illegal opiumhåla.

Jag vill åka till snålblåstens Cornwall, ta en ale på Jamaica Inn och hjälpa suspekta typer med taskig hygien att smuggla skattkistor med okänt innehåll. Kanske ta en sväng förbi västindien och bli rekryterad av ett piratskepp.

Nutid. Så jävla överskattat.

Dagens mp3a: All hail Anti-christ.
Charlotte Gainbourg - L'un L'un part l'autre reste

"Hejsan, en tatuering i plytet och en tupplur, tack"

Det rapporteras om att den belgiska artonåringen Kimberley Vlaminck gled in hos en tatuerare och bad att få tre små stjärnor tatuerade på vänstra sidan av ansiktet.

Tatueraren i fråga hette Rouslan Toumaniantz pratade bara ytterst knackig franska och engelska och missförstod ordern. Så istället ristade han in ett helt gäng stjärnor i form av en enorm trea som täcker halva ansiktet.

Hur kommer det sig att fröken Vlamick inte märkte att han tatuerade hela nyllet på henne istället för den trio stjärnor hon beställt? Därför att hon SOMNADE! Aaaahahaha! Somnade! Jag dör!

Allt medan hennes farsa väntade utanför och åt glass i solen och förmodligen undrade varför det tog sån jävla tid. Underbart!

Belgien = eurotrash #1

Men jag ska inte vara elak. Jag förstår att hon somnade medan han tatuerade de tre första stjärnorna och sedan sussade som ett barn. Vem skulle inte känna sig fullkomligt trygg och avslappnad i denne mans sällskap?:

Doug Stanhope smädar Sarah Palin så klockorna stannar

På sin hemsida hänvisar komikern Doug Stanhope till ett YouTube-klipp där han spyr galla på Sarah Palin och hela hennes familj. Som sig bör, givetvis. Ge kärringfan skit bara, ju mer desto bättre.

Efter denna fullständigt patestiska backlash mot David Letterman efter dennes harmlösa knullskämt och Sarah Palins opportunistiska uppmärksamhetshorande är det uppfriskande att det finns folk som Stanhope. Givetvis är inte Palin upprörd på riktigt av Lettermans skämt, men ska man stanna på löpsedlarna måste man dra en rövare lite då och då. Och kanske antyda att Letterman är pedofil när man ändå håller på. Lite i förbifarten så där.

Det faktum att inte ens hennes partikamrater tål henne längre och att hennes approval rating (finns det nåt bra svensk ord för det?) sjunkit från 93% till 54% på mindre än två år verkar enbart spätt på hennes desperation för sympati och god press. Ska man bli president 2012 så gäller det att ligga i. Så vad bättre än att utmåla sig själv och sin familj som offer för en elaking på tv? Trots att hon själv horat ut sina ungar och dessutom haft magen att utpeka sin dotter Bristol (som blev på smällen vid 17-års ålder) som "The face of abstinence". Jo tjenare. När utpekas sonen med Downs syndrom som "The face of small tongues"?

Synd att Letterman bad om ursäkt, han borde antingen nonchalerat subban eller gå till motattack. Om jag var han skulle jag själv kräva lite ursäkter. Här kommer tre förslag:

1. Be om ursäkt till mig personligen för att ha utpekat mig som pedofil.
2. Be om ursäkt till världsbefolkningens intelligens för att ha bedrivit en av de smutsigaste och skenheligaste presidentkampanjerna i modern historia.
3. Be om ursäkt till det amerikanska folket för att ha försökt lura dem att rösta på en vicepresidentkanditat som i ärlighetens namn inte har en susning om vad en vicepresident gör. Trist för henne att de inte var så lättlurade, kul för alla andra.

Det bästa för alla vore om Palin hoppade upp på åsnan hon red in på (och när jag säger "åsnan" menar jag hennes karl) och rider hem till Alaska och spanar på ryssar. Jag har sett hennes skönhetstävlingsvideor och hon kan uppenbarligen vicka på arslet som ett riktigt proffs, så om Putin blir lite hetsig kan hon säkert få honom att lätta lite på trycket och slappna av en stund.

Nej, nu lämnar jag över till Doug Stanhope innan jag får en hjärnblödning av ren frustration. Hade Letterman dragit dessa skämt på tv hade han arkebuserats av moralkärringar för länge sen.

Microsoft Vista = HAL 9000

Jag: Flytta den här filen till annan mapp.

Vista: Vill du verkligen göra det?

Jag: Ja.

Vista: Är du säker?

Jag: Japp.

Vista: Är du säker på att du är säker?

Jag: Ja!

Vista: Helt hundra?

Jag: Ja!

Vista: Äh lägg av, kompis. Allvarligt?

Jag: JA!!!

Vista: Jag tror inte att du menar det.

Jag: Tro mig, jag menar det.

Vista: Men gud vad du är dålig på att ljuga. Du låter tveksam.

Jag: Jag är inte tveksam, bara gör som du blir tillsagd!

Vista: Jag vill bara ditt eget bästa. Tänk om du begår ett misstag som du inte är medveten om.

Jag: Jag vill bara flytta en filjävel till en annan mapp!

Vista: Men det kanske är typ en skitviktig systemfil eller nåt som pajar hela datorn och sen måste du köpa en ny. Dyrt, dyrt!

Jag: Nej, det är ett sketet Notepad-dokument som jag själv skrivit och innehåller arton tecken. Flytta skiten!

Vista: I wouldn't do it if I were you.

Jag: Vilken jävla tur att du inte är jag då. FLYTTA!!!

Vista: Jag tycker du ska fundera på ditt beslut en stund.

Jag: Nej!

Vista: Ska vi sova på saken?

Jag: NEJ!!!

Vista: Du skulle nog komma på bättre tankar om du sov på saken.

Jag: Men för helvete, ditt satans helvetes jävla fittåbäke, flytta filjäveln nån gång i år annars installerar jag Linux istället och knullar dig i arslet tills korna kommer hem och ringer din mamma och berättar vilken slyna du är.

Vista: Okej okej okej, jag flyttar filen. Fan, har du mens eller? Take a chill pill.

Käre Cornelis, jag vet att du var senil och hög på smärtstillande, men det ursäktar inte bristande omdöme

Cornelis Vreeswijk är en av mina husgudar och hade han inte haft ett namn som låter som en könssjukdom hade jag döpt nån av ungarna efter honom. Jag trodde jag hade rätt bra koll på mannens diskografi och karriär i allmänhet. Sen kom Cornelis nästa sista skiva "I elfte timmen" (1986, Max Records) in i mitt liv som en... tja, könssjukdom.

Det här är en ganska tragisk historia, vi tar väl det från början:

Lille Cornelis som anländer trettonåring till Sverige med sin familj 1950. Han lär sig svenska genom att läsa Fantomen, tar jobb på en båt och fördriver tiden med att spela Josh White och Leadbelly-låtar på sin nyinköpta gitarr. Han får sitt genombrott i mitten av 60-talet och har en fortsatt god karriär de närmaste 15-20 åren trots svartlistade låtar, knivhuggna transvestiter och dumjidder med kronofogden (som förväntar sig knas som "skatt").

Ett par år in på 80-talet började både populäriteten och hälsan svaja. För att få upp trubaduren på fötter igen bestämmer sig producenten Silas Bäckström (som Cornelis f.ö. skrev låten "Silas' kalas" om på "Linnéas fina visor" 1974) att få ut Cornelis till en yngre publik och starta upp karriären på nytt. Ett gott iniativ. Om man är Rick Rubin vill säga, inte om man är Silas Bäckström.

"I elfte timmen" blev visserligen framgångsrik, och Cornelis fick till och med Nils Ferlin-Sällskapets trubadurpris 1987, men det är ett lika stort mysterium som att "Chicago" fick en Oscar för bästa film, ty "I Elfte timmen" är inget annat än en skamfläck, ett hån, ett utnyttjande av en gammal skör människa som knappast kan ha vetat bättre och på ålderns höst var i desperat behov av såväl pengar som bekräftelse.

Men det är också ett tidsdokument som på ett vämjeligt sätt visar upp allt dåligt med 80-talets populärmusiksproduktion. Ett oändligt fascinerande försök att förvandla Cornelis till Imperiet. Cornelis röst var mot alla odds fortfarande minst lika kraftfull som förr. Problemet ligger i kompet.

Strategin var enkel: Ta ett gäng klassiska Cornelis-hits från den gamla goda tiden och hotta upp dem i en modern skrud. Till sin "hjälp" hade Cornelis keyboardisterna Håkan Lundqvist och Jörgen Bornemark, basisten Lasse Risberg och gitarristen Per Alm. Det faktum att skivan innefattar två keyboardister borde vara illa nog. Men icke, det blir värre.

Trummorna (läs: trummaskinen) stod Peter Fältskog för, förmodligen den ende som någonsin fått en trummaskin att spela i otakt. Den störste pajsaren av dem alla är dock gitarristen Per Alm, Svedalas David Gilmour-wannabe #1.

Vi snackar alltså det klassiska, ostiga 80-talsgitarrljudet med milslångt eko och minst åtta effektpedaler för mycket. Reverb-runkandet har inga gränser. Höjden/bottennappet (beror på hur skadeglad man är) nås i "Telegram från en bombad by" efter Cornelis sjunger

"Dom sa att huset låg mitt ivägen för en soldat
Det var en omväg på några steg
Men istället slängde han en granat"

Vilket Alm följer upp med en supercool gitarreffekt. Wow, värsta granaten liksom! Resten av låten genomsyras av märkliga ljud från Alm som jag antar ska föreställa något slags bombregn. Känns som att vara mitt i blitzen, jag lovar. Autentisk dialog från Studio 180 i Tygelsjö, oktober 1986:

Cornelis: "Ska det där vara nödvändigt, medborgare? På min tid spelade vi in strängade banankartonger med Tandbergare. Det dög utmärkt."

Per Alm (läses med "Filmen G"-ståckhålmska): "Joråvettuserru det e nya tider nu förståru farbror, såatte jag bara kopplar in guran vettu in i syntesajsrarmackapären här va och lite pedaler å prylar vettu. Sen serru blire ju liksom krig i yxan va. Det blir jättemodernt och ball, fan va fräsch asså."

Cornelis svalde det hela med hull och hår och berättar själv om sina känslor i innerkonvolutet: "Jag tycker det är skoj att arbeta med dom här 80-talspojkarna." Visst, okej, han hade roligt. Fair enough, jag kan köpa det. Jag ska inte missunna en gammal människa att få ha lite kul.

Men det finns få ursäkter för Cornelis gamle vän och samarbetspartner Åke Arnehills pretentioner på samma uppslag där han först ger oss uppslagsverkets definition av "Fenix" och sedan fortsätter med Mastodon-texter på svenska:

"Han har just återvänt. Igen! Var riten har ägt rum vet ingen.
Bara att förvandlingen har skett. Förnyelsen.
Det finns inga nya sanningar, för den som alltid levat.
Inga nya ord och inga nya visor.
Men, eviga sanningar, ord, visor, får nytt liv vid möten med nya människor, nya sinnen.

Rummet är svart. Scenljuset är rött och träffar honom i pannan, där han sitter uppflugen på sin klyka. Huvudet har sjunkit djupt, ned mellan vingarna (den vänstra uppskjuten som till skydd).
Ögonen ligger i mörker men glöder som svetsloppor.
Han glor. Länge. Man blir pinsamt tydlig. Undkommer inte blicken. Så börjar han kraxa. Gnissla. Låta. Sjunga.

[...]

Han vässar näbbet, byter fot, burrar upp sig, pumpar med halsen, fräser, kluckar.
Man lyssnar som om man hörde honom för första gången!
Det lyser om honom. Det hettar till och slår gnistor. Man anar att slagg har bränts bort vid alla detta metamorfoser. Ämnena lyser renare. Genomlysta. Mycket blir förklarat."

Är ni kvar? Bra, nu kommer det bästa:

"Mötet mellan Cornelis och de unga syntharna blir till sällsam glädje och lust. Förnyelse! Säll! Synth!"

"Säll! Synth!", mina damer och herrar. Låt oss kort beskåda de unga syntharna:


Jaha, det visar sig att musikerna själva insåg pinsamheterna på skivan och valde att arbeta under pseudonymer. Vem som helst kan se att Boromir från Sagan om ringen spelar keyboard, självaste Ted Åström står för basgångarna, Peter Alm heter egentligen Ugglan Helge och i trummisens pass står Fan Va Fränt Med Hockeyfrilla Och Vargtandskjorta.

Jag gissar att det var försöket att göra Kaj Kindvall-funk (givetvis komplett med stenhårt gitarrsolo) av "Jag hade en gång en båt" som fick bägaren att rinna över till och med för studiomusikerna.

Hör själva medan jag går upp på vinden och skjuter mig:
Somliga går i trasiga skor
Telegram från en bombad by
Jag hade en gång en båt

A great man once said "Know thyself". That man's name...

...was Clarence Frenker.


Bwaaaaaaaaaahahahahahahahahaha! Jag dör! Jag dör!

Vinnaren i årets Eurovisionsschlagerfestival...

...uppenbarade sig under poängutdelningen: Jurydelegaten från Bosnien-Hercegovina visade sig vara ett riktigt modelejon med snöre på huvet och Ladislaus Horatius-uppsyn. Han gick hem som lycklig segrare i Stil-klassen efter en tajt kamp på upploppet. Sveriges bidrag, Modena Örnman, kom på en hedervärd fjärdeplats med sin klassiska "59-årigt plyte på 39-årig kropp"-look.

Musikdelen av tävlingen vanns av en nylobotomerad Chris Kattan som just snortat ett halvt kilo kokain från en fraggels stjärtskåra:

I övrigt finns inte mycket att tillägga än att Norge är Europas onödigaste land och en vinst i en prestigelös musiktävling är det minsta vi kan unna stackarna. Herregud, även en lusekofta måste ha en anledning att stiga upp på morgonen, även om det bara rör som ett fenomen som inte har någon som helst inverkan på resten av musikbranschen utan bara uppskattas av homosexuella män och deras Bingolotto-spelande mödrar. Åldrande kvinnor med pensionsnoja, pyttesmå glasögon och korta, "poppiga" frisyrer i onaturliga färger som går på sambakurs och tycker att kaffe latte är "lite ball så där", "Rickard Sjöberg är väl för stilig ändå?" och "hur ska det gå när den där Luuk tar över På Spåret?".

Mest imponerande i Moskva var den klockrena Tingeling-produktionen, direktimporterad från Skara Sommarland 1986. Bert Karlsson cashade in sin royaltycheck med ett utvisningsbeslut i ena handen och en semla i den andra. Han la en blötmök på vägen ut. Någonstans stod Kicki Danielssons gula kavaj med upprullade ärmar och grät en skvätt. En cerisrosa krustång i plast sågs skjuta fultjack i en gränd.

Dagens sanning 365 gånger om året: Att resa österut är att resa i tiden.



Dagens mp3a: Välbehövlig kaustiksoda för hörselgångarna. Klockren garagerock från 1968. Finnas att köpa på skivan med samma namn.
Max Frost & The Troopers - Shape of things to come

Latteläger för småtjejer - Mänskligheten tar ytterligare ett steg närmare total implodering

Såg på nyhetsmorgon för ett par timmar sedan. Det rapporterades ifrån Täby, mellansveriges onödigaste kommun, där flickor i årskurs 5 till 8 erbjuds delta i så kallade "Latte-läger" där de får strosa runt på stan, göra färganalys (så 1988 att det gör ont, bara spegelväggen fattas), shoppa, gå på spa och givetvis dricka latte. Detta otyg, dryckernas Tomas Ledin - latte är kaffe för folk som inte gillar kaffe, Tomas Ledin gör musik för folk som inte gillar musik.

Bakom det hela ligger den suspekte Mats Blückert, så kallad "fritidskonsult" (Täby-slang för "Medelålders man som åker till Thailand lite för ofta och måste tänka på lerinpackade tolvåriga tjejer för att kunna göka med sin skenhustru"). Kolla bilden:


I rest my case. Punktmarkering på Blückert, tack.

Spektaklet är döpt till "Girl & The City", bonnigt namn med blinkning till åderförkalkad tv-serie som fört kvinnorörelsen tillbaka sisådär femtio bast.

Jag kan knappt bärga mig tills världen får se den manliga motsvarigheten där pojkar inom samma åldersgrupp får undervisning i att snusa utan att spy, fixa innebandyfrisyr samt får lära sig att det inte räknas som våldtäkt om tjejen bara ser rädd ut och gråter lite men inte säger nej så det hörs.

Sverige är fantastiskt!

Dagens mp3a: Lämplig låttitel, solklart om Mats Blückert.
Afghan Whigs - Retarded
Från den här plattan, köp illa kvickt.

16 Horsepower

Om du inte dyrkar 16 Horsepower är det hög tid att börja. Ett band med den religiöse galningen David Eugene Edwards i spetsen. Alla religiösa är per definition galna, men Edwards är the real deal, så kristen att det nästan blir obehagligt.

Men bara nästan, det makalösa låtmaterialet vinner i längden. Mycket tack vare att Edwards inte är någon saligt leende Carola-typ utan snarare en förtappad själ jagad av skuld och en allseende gud. En predikant som plågas av mardrömmar om ormar och ser domedagen komma allt närmare. Ett barn som kämpar för att göra sina föräldrar stolta men som aldrig räcker till.

Med sin råa intensitet kan Edwards skrämma livet ur en med sin blotta uppsyn. Vid sidan av Today Is The Days Steve Austin är han det läskigaste jag någonsin bevittnad på scen. Alla black metal-nissar kan gå och gömma sig, de är ljumma fisar i jämförelse.

2001 bildade han Woven Hand där han fortsätter sitt korståg. Också ett mycket bra band, men de saknar ofta den nakna desperationen hos 16 Horsepower.

En fantastisk 16 Horsepowerspelning i Belgien 1997 kan laddas ner här. Gör det.

Under tiden kan ni glo på exorcismen "American Wheeze" från Pinkpopfestival 2000.



I've grown tired, of the words of the single man
hangin' lifeless on his every word -- o man
you don't understand, dear man
the little angel held out her hand
sayin' father, father I love you
o praise jesus I got you

ok yeah billygoat and we'll play farm
I didn't mean to spirit stiff you
nor to doy you no harm
you say you've got a bone to pick
well, there's plenty showin' on me
come on up yeah bring your temper, boy
we'll see, we'll see

yeah you may be the only one come on son
bring your blade and your gun
and if I die by your hand
I've got a home in glory land

Metallica-video och Flight Of The Conchords

Gammal som gatan, men fortfarande barnsligt rolig:



Dagens mp3a:
Flight Of The Conchords - Bowie
Köp plattan.

Miles Davis och varför busen Börje Ahlstedt är en bättre bloggare än lusen Torkel Petersson

Uppväxt som jag är under Astrid Lindgren-filmatiseringarnas guldår fick jag Ronja Rövardotter, Alla Vi Barn i Bullerbyn, Emil i Lönneberga och Rasmus På Luffen med modersmjölken, och allra störst intryck gjorde Allan Edwall och Börje Ahlstedt.

Min respekt för den förstnämnde har aldrig försvagats, snarare tvärtom - när jag upptäckte hans musik i mitten på nittiotalet ökade min uppskattning om möjligt ännu mer.

Börje Ahlstedt däremot är ett annat kapitel. För en liten parvel var han i rollen som rövaren Matti allt man ville att sin farsa ska vara: genomsnäll men kan ge elakingar en smäll på truten. Stor och stark med manlig kroppsbehåring.

Sedan dess har det gått utför, och efter hans barnsliga upptåg i "Stjärnorna På Slottet" och hans insats i Peter Birros mediokra tv-pjäs "Arbetarklassens Sista Hjältar", som mest bestod av att andas genom näsan så hårt han kunde, hade jag fått nog.

Men så av en slump glider jag in på Dramatens blogg och blir alldeles varm i hjärtat. Jag läser Ahlstedts inlägg och i ett nafs är han den håriga björnfarsan igen, han som bara vill sno lite från de rika, krama sina barn och trycka på Lovis i tvåan när regnet piskar.

Visst, han är lika pretentiös som alltid, tar både sig själv och teaterkonsten på lite för stort allvar och givetvis namedroppar han Bergman aningen för ofta, men det bestående intrycket är ändå av en vis gammal man som sett det mesta och fortfarande har huvudet på skaft. Som har sunda värderingar och verkligen brinner för det han gör.

Främst uppskattar jag att han skriver så bra, något man knappast är bortskämd med på bloggosfären. Men det har väl också med åldern att göra kan jag tänka mig. Alla ungdomar är ju trots allt uppväxta med taskig grammatik, obefintlig meningsuppbyggnad och annat trams. Ahlstedt språk är väl avvägd, sparsamt och direkt men samtidigt målande. Han förmedlar exakt vad han menar utan att flumma ut för mycket.

Dessutom skriver han meningar som är längre är tre ord, vilket verkar vara normen bland bloggare nuförtiden. Ni vet. Folk som skriver så här. Typ. Eller nåt. Men. Iallafall. Osäkert varför. Men! Så är det. Faktiskt. Nuförtiden. Ju.

Exakt varför väljer folk att skriva på det sättet? Märker de inte själva hur jobbigt det är att läsa? Det förstör flödet i texten och bromsar av tempot helt, det är lika irriterande som att köra en biljävel som får motorstopp var femtionde meter. Skräckexemplet #1: Fredrik Virtanen. Hans blogg var en ren katastrof, ett inlägg var allt som krävdes för att ge mig huvudvärk.

Detta har blivit så vanligt att en liten detalj som att Börje Ahlstedt skriver blogg utan att dela up varje mening i fyra diton känns uppfriskande. Han framstår som extra intelligent i jämförelse med sin Dramaten-kollega, stolpskottet Torkel Petersson, som på samma blogg bjuder på följande:

"Bloggi bloggi blogg. Bloggi blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg bloggi bloggi bloggi blogg blogg. Bloggi bloggi bloggi, blogg blogg. BLOGG! BLOGG! BLOGG!!! Bloooooooooooooooooooooooooooo oooogi!! Blogg. Blogg. Blogg. Blogg. Blogg. Blogg. Bloooooooog! Blogg? Blogg!

Wow, mmm, nice vilken känsla, varför har jag inte gjort det här förut."

Jag är mållös. Nån som har lite arsenik till övers?

Dagens mp3a: Brilliant låt döpt efter brilliant gitarrist.
Miles David - John McLaughlin
Tagen från "Bitches Brew" (1970), köp den här illa kvickt.

Filmaffisch-mashups och het presidentfru

Så oerhört underhållande - ordvitsar über alles.

Funna här.












































Dagens mp3a: Sarkozy's main squeeze
Carla Bruni - La Dernière Minute
Från den här skivan, rekommenderas varmt.