The svengelska of the day och Bobby Womack visar where the skåp ska stå

Smyghört på Aftonbladets redaktion, 29/4-09, kl. 10.28:

"Fan, pojkar, det ser glest ut på sidan 37. Ska vi rösta om det? Krig, svält, folkmord, en obefintlig ekonomi, eller en melodifestivaldeltagare som twittrar på sitt alldeles egna lilla språk?"

Sedan skrattade de en stund och tog en wienerkrans till.

Dagens mp3:a:
Bobby Womack - Do It Right
Från höjdarrullen Across 110th Street. Se den.

Länktips och kärlekskrank soul

Den fantastiska retrobloggen The Rising Storm har ett inspirerande återkommande tema: Classic Gear.

Helt enkelt en genomgång av klassisk musikutrustning så som gitarrer, förstärkare, orglar, effektpedaler etc, allt demonstrerat med låtar som använder just dessa apparater från tiden då musik var som bäst (läs: 60/70-talet). Mycket nördigt och lärorikt.

Läs här och bookmarka bloggen när ni ändå håller på, den uppdateras ofta och bjuder på absurda mängder grym musik som man aldrig hört talas om.

Dagens mp3:a (med Curtis Mayfield i spetsen):
The Impressions - Fool For You
Från plattan "This Is My Country" (1968), köp den här.

Äcklig fot och Leaf Hound

Leaf Hound bildades som Black Cat Bones i London 1968 och innehöll medlemmar som senare skulle förgylla både Foghat och Free. Ett album spelades in under det ursprungliga namnet, och Leaf Hounds debut, mästerverket "Growers Of Mushrooms" (fantastisk titel), gavs ut 1971 och låter lika hänsynlös än i dag. En ofta förbisedd hörnsten i grundandet av den genre vi i dag kallar heavy metal. Efter två plattor tackade den gudebenåde sångaren Peter French för sig, och bandet rann ut i sanden.

Istället började han skråla i såväl Cactus som Atomic Rooster och gav ut en soloplatta 1978.

Med åren blev bandet alltmer kultförklarat och har till och med fått ett japanskt skivbolag döpt efter sig. Leaf Hound återförenades 2004, dock var bara Peter French kvar från de gyllene åren. Guldpipan visade sig vara i det närmaste intakt, däremot var han oroväckande lik en kombination av Nicole Kidmans äkta hälft och en pung. Poängavdrag där.

"Unleashed", bandets första platta på tjugosex år, gavs ut 2007 och året därpå bjöd gôbbarna på en sanslös spelning på Melloboat. Var du inte där hoppas jag att du grinar dig till sömns.

"Freelance Fiend", förmodligen bandets bästa låt, gavs ut som singel i en liveversion på Lee Dorrian's (Napalm Death, Cathedral) etikett Rise Above 2006.

"Freelance Fiend", ja. Helvete vilken låt. Tre minuter ren sadism - öppningsriffet skär igenom diamanter och klyver atomer. Så distat att det känns som om högtalarna ska spräckas hur mycket man än sänker volymen. Så överstyrt att gitarren förmodligen spelade av sig självt. Så rått att amalgamfyllningarna bultar i takt och ber om nåd.

Visst, 1971 hade rocken utvecklats mycket och efter allt från The Sonics och The Who till Jimi Hendrix och The Stooges var folk knappast inte ovana vid rundgång, distat slammer och allmänt kaos, men trots detta borde "Freelance Fiend" blåst kamelhårsjackan av hela familjer övervintrade hippies. Om de hade hört den vill säga, tyvärr gjorde Leaf Hound inget större intryck på sin samtid.

Köp cd-utgåvan här eller hosta upp ett par tusenlappar för originalet på eBay.

Dagens mp3:a
Leaf Hound - Freelance Fiend


Tja, jag tror det var allt. Då var det bara foten kvar:

Behöver världen en blogg till?

Jaha, då har man som siste människa i galaxen gått och skaffat sig en bloggjävel.

Har inte riktigt bestämt mig för vad den kommer att innehålla, men förmodligen en hel del om musik, film, litteratur, etc. Om jag känner mig själv rätt kommer det säkerligen att malas på om allt mellan himmel och jord, allt filtrerat genom elitismens och självgodhetens underbar skygglappar.

Det kommer definitivt inte att bli någon ynklig dagboksblogg, det är en sak som är säker. Sådana finns det redan alltför många av, dessutom är mitt privatliv sällan tillräckligt intressant för att skriva om. Inte för att det stoppar folk som Charlotte Perelli, men jag vill gärna tro att jag har större självinsikt än så.

Det enda ni behöver veta är att jag bor i Uppsala och har ett förflutet i band så obskyra att jag knappt hört talas om dem själv. Ett av dessa hette just Pöbelförakt och vevade anarkopunk i fyra månader för att sedan implodera utan att lämna ett spår.

Att vara öppen med sina influenser är en dygd, så här kommer en kort lista på några av alla de bloggar som fått mig att sent omsider starta en egen bloog:

Music Is Music
Toilet Guppies
I JUST CAN'T HATE ENOUGH
Rogerts Blogg
Ny Moral
Delightful Shenanigans
Production For Use
Swan Fungus
I förbund med omoralen
Granvik
Tidningen Varför

Inte för att Pöbelförakt (min favoritsysselsättning för övrigt) har något att sätta emot någon av dessa bloggar, det har jag varken humorn eller talangen till, men försöka går ju.

Med varje inlägg kommer en låt att följa, med intentionen att utbilda er alla om hur vettig musik bör låta. Vi börjar med självaste Al Wilson's "Somebody To Love" från plattan "Weighing In" som släpptes på Rocky Road 1973. Köp den här och njut av en av de största soulröster världen skådat.

Dagens mp3:a
Al Wilson - Somebody To Love