tisdag, maj 05, 2009

Miles Davis och varför busen Börje Ahlstedt är en bättre bloggare än lusen Torkel Petersson

Uppväxt som jag är under Astrid Lindgren-filmatiseringarnas guldår fick jag Ronja Rövardotter, Alla Vi Barn i Bullerbyn, Emil i Lönneberga och Rasmus På Luffen med modersmjölken, och allra störst intryck gjorde Allan Edwall och Börje Ahlstedt.

Min respekt för den förstnämnde har aldrig försvagats, snarare tvärtom - när jag upptäckte hans musik i mitten på nittiotalet ökade min uppskattning om möjligt ännu mer.

Börje Ahlstedt däremot är ett annat kapitel. För en liten parvel var han i rollen som rövaren Matti allt man ville att sin farsa ska vara: genomsnäll men kan ge elakingar en smäll på truten. Stor och stark med manlig kroppsbehåring.

Sedan dess har det gått utför, och efter hans barnsliga upptåg i "Stjärnorna På Slottet" och hans insats i Peter Birros mediokra tv-pjäs "Arbetarklassens Sista Hjältar", som mest bestod av att andas genom näsan så hårt han kunde, hade jag fått nog.

Men så av en slump glider jag in på Dramatens blogg och blir alldeles varm i hjärtat. Jag läser Ahlstedts inlägg och i ett nafs är han den håriga björnfarsan igen, han som bara vill sno lite från de rika, krama sina barn och trycka på Lovis i tvåan när regnet piskar.

Visst, han är lika pretentiös som alltid, tar både sig själv och teaterkonsten på lite för stort allvar och givetvis namedroppar han Bergman aningen för ofta, men det bestående intrycket är ändå av en vis gammal man som sett det mesta och fortfarande har huvudet på skaft. Som har sunda värderingar och verkligen brinner för det han gör.

Främst uppskattar jag att han skriver så bra, något man knappast är bortskämd med på bloggosfären. Men det har väl också med åldern att göra kan jag tänka mig. Alla ungdomar är ju trots allt uppväxta med taskig grammatik, obefintlig meningsuppbyggnad och annat trams. Ahlstedt språk är väl avvägd, sparsamt och direkt men samtidigt målande. Han förmedlar exakt vad han menar utan att flumma ut för mycket.

Dessutom skriver han meningar som är längre är tre ord, vilket verkar vara normen bland bloggare nuförtiden. Ni vet. Folk som skriver så här. Typ. Eller nåt. Men. Iallafall. Osäkert varför. Men! Så är det. Faktiskt. Nuförtiden. Ju.

Exakt varför väljer folk att skriva på det sättet? Märker de inte själva hur jobbigt det är att läsa? Det förstör flödet i texten och bromsar av tempot helt, det är lika irriterande som att köra en biljävel som får motorstopp var femtionde meter. Skräckexemplet #1: Fredrik Virtanen. Hans blogg var en ren katastrof, ett inlägg var allt som krävdes för att ge mig huvudvärk.

Detta har blivit så vanligt att en liten detalj som att Börje Ahlstedt skriver blogg utan att dela up varje mening i fyra diton känns uppfriskande. Han framstår som extra intelligent i jämförelse med sin Dramaten-kollega, stolpskottet Torkel Petersson, som på samma blogg bjuder på följande:

"Bloggi bloggi blogg. Bloggi blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg bloggi bloggi bloggi blogg blogg. Bloggi bloggi bloggi, blogg blogg. BLOGG! BLOGG! BLOGG!!! Bloooooooooooooooooooooooooooo oooogi!! Blogg. Blogg. Blogg. Blogg. Blogg. Blogg. Bloooooooog! Blogg? Blogg!

Wow, mmm, nice vilken känsla, varför har jag inte gjort det här förut."


Jag är mållös. Nån som har lite arsenik till övers?

Dagens mp3a: Brilliant låt döpt efter brilliant gitarrist.
Miles David - John McLaughlin
Tagen från "Bitches Brew" (1970), köp den här illa kvickt.

1 kommentar: