Käre Cornelis, jag vet att du var senil och hög på smärtstillande, men det ursäktar inte bristande omdöme

Cornelis Vreeswijk är en av mina husgudar och hade han inte haft ett namn som låter som en könssjukdom hade jag döpt nån av ungarna efter honom. Jag trodde jag hade rätt bra koll på mannens diskografi och karriär i allmänhet. Sen kom Cornelis nästa sista skiva "I elfte timmen" (1986, Max Records) in i mitt liv som en... tja, könssjukdom.

Det här är en ganska tragisk historia, vi tar väl det från början:

Lille Cornelis som anländer trettonåring till Sverige med sin familj 1950. Han lär sig svenska genom att läsa Fantomen, tar jobb på en båt och fördriver tiden med att spela Josh White och Leadbelly-låtar på sin nyinköpta gitarr. Han får sitt genombrott i mitten av 60-talet och har en fortsatt god karriär de närmaste 15-20 åren trots svartlistade låtar, knivhuggna transvestiter och dumjidder med kronofogden (som förväntar sig knas som "skatt").

Ett par år in på 80-talet började både populäriteten och hälsan svaja. För att få upp trubaduren på fötter igen bestämmer sig producenten Silas Bäckström (som Cornelis f.ö. skrev låten "Silas' kalas" om på "Linnéas fina visor" 1974) att få ut Cornelis till en yngre publik och starta upp karriären på nytt. Ett gott iniativ. Om man är Rick Rubin vill säga, inte om man är Silas Bäckström.

"I elfte timmen" blev visserligen framgångsrik, och Cornelis fick till och med Nils Ferlin-Sällskapets trubadurpris 1987, men det är ett lika stort mysterium som att "Chicago" fick en Oscar för bästa film, ty "I Elfte timmen" är inget annat än en skamfläck, ett hån, ett utnyttjande av en gammal skör människa som knappast kan ha vetat bättre och på ålderns höst var i desperat behov av såväl pengar som bekräftelse.

Men det är också ett tidsdokument som på ett vämjeligt sätt visar upp allt dåligt med 80-talets populärmusiksproduktion. Ett oändligt fascinerande försök att förvandla Cornelis till Imperiet. Cornelis röst var mot alla odds fortfarande minst lika kraftfull som förr. Problemet ligger i kompet.

Strategin var enkel: Ta ett gäng klassiska Cornelis-hits från den gamla goda tiden och hotta upp dem i en modern skrud. Till sin "hjälp" hade Cornelis keyboardisterna Håkan Lundqvist och Jörgen Bornemark, basisten Lasse Risberg och gitarristen Per Alm. Det faktum att skivan innefattar två keyboardister borde vara illa nog. Men icke, det blir värre.

Trummorna (läs: trummaskinen) stod Peter Fältskog för, förmodligen den ende som någonsin fått en trummaskin att spela i otakt. Den störste pajsaren av dem alla är dock gitarristen Per Alm, Svedalas David Gilmour-wannabe #1.

Vi snackar alltså det klassiska, ostiga 80-talsgitarrljudet med milslångt eko och minst åtta effektpedaler för mycket. Reverb-runkandet har inga gränser. Höjden/bottennappet (beror på hur skadeglad man är) nås i "Telegram från en bombad by" efter Cornelis sjunger

"Dom sa att huset låg mitt ivägen för en soldat
Det var en omväg på några steg
Men istället slängde han en granat"

Vilket Alm följer upp med en supercool gitarreffekt. Wow, värsta granaten liksom! Resten av låten genomsyras av märkliga ljud från Alm som jag antar ska föreställa något slags bombregn. Känns som att vara mitt i blitzen, jag lovar. Autentisk dialog från Studio 180 i Tygelsjö, oktober 1986:

Cornelis: "Ska det där vara nödvändigt, medborgare? På min tid spelade vi in strängade banankartonger med Tandbergare. Det dög utmärkt."

Per Alm (läses med "Filmen G"-ståckhålmska): "Joråvettuserru det e nya tider nu förståru farbror, såatte jag bara kopplar in guran vettu in i syntesajsrarmackapären här va och lite pedaler å prylar vettu. Sen serru blire ju liksom krig i yxan va. Det blir jättemodernt och ball, fan va fräsch asså."

Cornelis svalde det hela med hull och hår och berättar själv om sina känslor i innerkonvolutet: "Jag tycker det är skoj att arbeta med dom här 80-talspojkarna." Visst, okej, han hade roligt. Fair enough, jag kan köpa det. Jag ska inte missunna en gammal människa att få ha lite kul.

Men det finns få ursäkter för Cornelis gamle vän och samarbetspartner Åke Arnehills pretentioner på samma uppslag där han först ger oss uppslagsverkets definition av "Fenix" och sedan fortsätter med Mastodon-texter på svenska:

"Han har just återvänt. Igen! Var riten har ägt rum vet ingen.
Bara att förvandlingen har skett. Förnyelsen.
Det finns inga nya sanningar, för den som alltid levat.
Inga nya ord och inga nya visor.
Men, eviga sanningar, ord, visor, får nytt liv vid möten med nya människor, nya sinnen.

Rummet är svart. Scenljuset är rött och träffar honom i pannan, där han sitter uppflugen på sin klyka. Huvudet har sjunkit djupt, ned mellan vingarna (den vänstra uppskjuten som till skydd).
Ögonen ligger i mörker men glöder som svetsloppor.
Han glor. Länge. Man blir pinsamt tydlig. Undkommer inte blicken. Så börjar han kraxa. Gnissla. Låta. Sjunga.

[...]

Han vässar näbbet, byter fot, burrar upp sig, pumpar med halsen, fräser, kluckar.
Man lyssnar som om man hörde honom för första gången!
Det lyser om honom. Det hettar till och slår gnistor. Man anar att slagg har bränts bort vid alla detta metamorfoser. Ämnena lyser renare. Genomlysta. Mycket blir förklarat."

Är ni kvar? Bra, nu kommer det bästa:

"Mötet mellan Cornelis och de unga syntharna blir till sällsam glädje och lust. Förnyelse! Säll! Synth!"

"Säll! Synth!", mina damer och herrar. Låt oss kort beskåda de unga syntharna:


Jaha, det visar sig att musikerna själva insåg pinsamheterna på skivan och valde att arbeta under pseudonymer. Vem som helst kan se att Boromir från Sagan om ringen spelar keyboard, självaste Ted Åström står för basgångarna, Peter Alm heter egentligen Ugglan Helge och i trummisens pass står Fan Va Fränt Med Hockeyfrilla Och Vargtandskjorta.

Jag gissar att det var försöket att göra Kaj Kindvall-funk (givetvis komplett med stenhårt gitarrsolo) av "Jag hade en gång en båt" som fick bägaren att rinna över till och med för studiomusikerna.

Hör själva medan jag går upp på vinden och skjuter mig:
Somliga går i trasiga skor
Telegram från en bombad by
Jag hade en gång en båt